Sorgen bränner fortfarande

Nu börjar ni bli riktigt dåliga på att kommentera igen. Det kanske är så att jag skriver för enformigt eller om för tråkiga saker men berätta då för mig vad ni vill höra mer eller mindre om. Jag skriver ju inte bara för min egen skull. 

Sorgen från igår hänger fortfarande kvar i bröstet. Har dock lite lättare för att andas idag men jag saknar mitt blod så mycket så det känns som att jag håller på att gå under. Allting rasar om jag inte skadar mig snart, men då får det rasa och sen får jag bara ta att bygga upp min insida igen. För att skära mig är fan inte ett alternativ mer. 


Igår hittade jag stället på min kropp där jag har gått ner mest. Det är inte där jag helst vill men det är bättre än ingenting alls ju. Stället är på utsidan av de översta magmusklerna och det är tydligen oftast där man går ner först på magen. Som sagt var, bättre än inget och jag ska fan inte ge upp. Jag kör på hårdare än förr på cardion i alla fall så får vi se om det hjälper. 

Försov mig i morse men åkte dit trots den extrema skammen och kom bara 20 minuter sent så missade ingenting förutom mindfullnessövningen. Det känns lite bättre om jag tänker så även om det var jättehemskt att först ringa och säga att jag hade försovit mig och sen komma in i rummet när allting redan har börjat. Det känns som att alla tyckte att jag var så jävla irriterande som bara kom in och störde mitt i allt. 


Har precis ätit med älskling, pasta med kassler, och ska relativt snart vinka av honom vid bussen och sen själv ta en annan buss till pappas jobb för att ta en kaffe med honom innan gymmet. Sen kommer inte Simon tillbaka för ens imorgon eftermiddag och jag kommer sakna honom så sjukt jävla mycket. Jag vill aldrig andas utan honom vid mig.


Over'n'Out