Stackars flicka

Har precis suttit och läst en tjejs blogg. Har pratat lite med henne på bilddagboken förr men visste inte då hur allvarligt hennes självskadebeteende var. 

Jag tycker så synd om henne. Jag själv räknas som svårt självdestruktiv men mitt är inte ens en tiondel så mycket som hennes är. Det får Teo att skämmas för sina små sår och Lisa att störa sig på att hon klagar över hur hemskt det är att inte kunna ta sig ur det. Denna flicka vars blogg jag läste är så vacker och hon förstår det inte själv. Hennes armar är någonting taget ur en skräckfilm och dem skrämmer verkligen mig. Ändå är jag som henne men mycket mycket mycket mildare. Jag vill inte att folk ska skada sig. 

Men samtidigt så har jag så länge velat bli inlagd på behandlingshem och aldrig blivit det. Jag vill det inte nu för nu ska jag testa det i öppenvården, men förr så ville jag. Det är hemskt att höra folk tacka nej till behandling och att vården då tvingar dem in till det när vi andra finns, vi andra som behöver och vi andra som vill men inte får för de tycker att vi är för friska för det.

Imorgon är det möte på S:t Lars 86B för att skriva på kontrakt med kontaktpersonen. Jag känner redan nu hur min oro byggs upp inuti mig. En del av mig vill inte dit för jag vet inte om jag klarar av att ta emot det dem ger mig. Tänk om jag misslyckas, vad ska jag då göra? Men åh, jag vill ju ha hjälp och jag vill ju sluta. Vi får se hur det går imorgon. 

Tränat lite idag. Kan träna armarna igen. Det gör lite ont men bara två strips kvar över det största såret och det håller någorlunda i alla fall. Men fan ta den jävla smärtan.

Och snälla ni nära och kära. Om jag skadar mig själv och det inte är livshotande, be mig då inte att åka in och sy det för jag klarar inte av sjukhus, jag hatar stygnen och min ena del vill ha de breda ärren. Förlåt för att jag är så besvärlig men jag vill inte att ni ska bry er så mycket. Lite är lagom!

Over'n'Out