Musik är känsla

Jonna har varit här och druckit kaffe men var tvungen att gå hem och äta. Hon återkommer senare. Elin kommer också. Hon har tydligen mycket att berätta för mig. Det låter bra. Sen tar hon med vars en öl. Det låter ännu bättre.


Har tränat lite till och nu krampar kroppen.


Glömde berätta innan hur söt Simon var imorse. Han försov sig för att han låg kvar i sängen och kramade mig. Så frågade jag honom varför han inte bara gav mig en liten kram när han visste att han skulle somna om. Hans svar var "Jag vill krama dig länge när vi är ensamma i en lägenhet". Jag frågade honom varför och fick svaret "Men  det är ju såhär det ska vara. Du och jag i en tom lägenhet". Det kändes så bra att få höra det. Vi är på väg framåt nu, det märks.


Och ja, jag knarkar fortfarande Nirvana. Jag vet inte vad det är med mig. Har insett att jag nog skulle haft mina ungdoms och tidiga vuxenår från slutet av 70-talet till början av 90-talet. Den musiken är ju bäst, kläderna är bäst, tankarna var bäst. Men nej, jag föddes när musiken dog ut. Eller, nej, den dog inte, men den förstördes. Nu är det bara instrument som knappt går att uttala, röster som inte går att lyssna på och känslan är borta. Musik är känsla! Vart tog basen, gitarren och trummorna vägen?
Jag vill bara sy igen läpparna på alla som inte sjunger med den känsla som behövs. Jag vill skära av öronen på personer som inte vet vad jag menar för känsla för de förtjänar inte att höra någonting. Ja, jag vet att alla inte tänker som mig, tycker som mig eller bryr sig om vad jag skriver här men måste få ut det. Jag menar nog inget illa egentligen.

Over'n'Out