Nu stängs snart datorn av och om en timme så slinker en Zolpidem ner i min hals för att välkomna den mysiga sömnen. Jag tycker bara så synd om Simon som behöver lyssna på mig när jag ligger där och svamlar om det som jag tror att jag drömmer trots att jag är vaken. Det kan verkligen inte vara kul. Dagen har inte varit den bästa. Har verkligen velat skada mig på grund av all ångest och saknad, även skammen svider extra idag. Jag orkar inte med dessa enorma overklighetskänslor mer heller. Jag vet liksom inte vad som händer på riktigt och vad som är drömmar och fantasier. Total förvirring! Så nu vill jag bara krypa ner hos Pojken och känna att det inte spelar någon roll vad som är verkligt, jag drömmer gärna om honom så länge han är hos mig när jag vaknar. Så, detta är det sista jag säger idag och hoppas på att allt är lite lättare imorgon.
Over'n'Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar