Jag vill inte dö längre

Jag känner faktiskt för att leva ett tag till. Mår ju lite bättre nu som jag skrev igår eller vad det var och nu vill jag veta hur bra jag kan må när jag tagit tag i mina känslor, relationer och problem. Jag tror faktiskt att jag kan må riktigt jävla bra tillslut. Åh, jag är glad. Det är som en stor sol i kroppen samtidigt som jag har fjärilar i magen av nervositet och längtan. Men att inte vara likgiltig till livet känns mycket bra. Tidigare har jag varken velat leva eller dö, jo ibland dö, men oftast har det inte spelat någon roll. Nu spelar det fan roll. JAG VILL LEVA!!!
Och jag är trött på att sova i en blodig säng, känna den där trygga smärtan i armar och ben och ångern som kommer morgonen där på. Jag är trött på att skada mig själv. Nej, nu slutar jag helt. Jag vill inte mer!


För övrigt så älskar jag Simon. Jag visste inte att man kunde älska någon så mycket. När jag blundar så ser jag bara honom. Åh, jag vill andas in hans hjärta och sen hålla andan resten av mitt liv så jag aldrig mer behöver vara utan en del av honom, utan hans kärlek. Han är det där knasiga bland allt det normala, glädjen bland sorgen och tryggheten mitt i all rädsla. Mina tankar ligger ständigt hos honom och det kommer dem alltid göra. Simon Sarheden Schultz, du ger mig ett värde, ett liv. Jag älskar dig så.

Over'n'Out