Jag känner mig så förvirrad. Jag vill inte vara ensam men vill inte heller umgås med någon. Jag vill bara ha någon här, någon som stannar men som inte pratar med mig heller. Jag vill göra mitt men utana tt någon bryr sig. Varför är jag olycklig när jag är ensam om jag inte står ut att vara med någon. Nej, det fattas någonting inuti mig. Jag vill inte längre ha denna känsla av tomhet. Vad fattas mig egentligen? Jag har ju allt jag kan be om förutom ett värdigt liv. I och för sig så har jag aldrig bett om det.
Jag orkar inte riktigt kämpa längre. Jag vill pausa eller helt enkelt ge upp. Jag vill låsa in mig och bara vara för mig själv i all evighet, ruttna bort. Varför kan jag inte få försvinna?
Och snälla ni, sluta säg att jag är så duktig, för det är jag inte. Jag är värdelös och klarar inte ens av att ta hand om mig själv. Visst, jag har ätit rätt och tränat idag, tagit mina mediciner och inte skurit mig. Men det betyder inte att jag är duktig. Duktig är jag om jag hade mått bra av det men det gör jag inte. Jag vill skära mig, var dag, hela tiden. Jag vill fylla min kropp med dem jävla såren och tvätta bort mina synder i mitt blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar