Patetiska existens

Jag vet att jag låter patetisk och jag vet att man egentligen inte får säga en sådan här sak för det är näst intill en synd, men jag behöver verkligen någon som tycker synd om mig. Jag behöver en vän. Jag behöver någon som jag kan få prata av mig med, som bara sitter och lyssnar, kramar och försöker att förstå. Jag behöver gråta ut hos någon för jag orkar inte hålla inne på mina känslor mer. Jag kan inte gråta hos Simon eller föräldrarna, läkare eller kontaktpersoner för det är verkligen inte samma sak. Jag behöver en vän, men jag har ingen som jag kan prata med om detta. I stort sätt är alla friska, har sina problem och kan inte ens försöka sig att sätta sig in i min smärta. Jag vill att någon ska vara min vän och älska mig trots återfall och min kärlek till såren. Ge mig en vän, en kram, ett stöd!

För övrigt så gick det åt helvete på behandlingen idag. Kommer inte ihåg någonting av vad dem sa. Jag har bara ständig panik där. Bröt ihop, skadade mig, gick in igen efter lunchen och fortsatte att vara lika lost. J var sjuk och jag som verkligen hade behövt prata lite med honom, lite terapi. Men det blev ett samtal med läkaren som skrev ut Stilnoct till mig så jag kan få somna någon gång, så dem ska köpas imorgon innan gymmet, men ville bara ge mig något prozacliknande mot ångesten. Jag tackade nej då det tar en och en halv till två månader för dem att börja verka och då är det för sent. Då har jag redan missat flera veckor av behandlingen och kanske gett upp med. För jag vill verkligen inte vara där. Jo, jag vill, men inte Teo. Sjuka jävla Teo, han bara förstör. Försvinn från mig själ och låt mig bli frisk. 

Over'n'Out