Förlåt för min frånvaro

Förlåt för att jag inte skrivit på länge, jag vet inte varför men först så glömde jag bort det och sen så har jag bara försökt undvika det pga mitt dåliga samvete. Men ju mer jag gick utan att skriva ju sämre samvete fick jag så nu skriver jag igen och det känns bra. 

Har varit sjuk i en vecka typ och det sög som fan. Ingen träning och en massa glass, så jag har nog lagt på mig två kg igen. Dock ska dem försvinna fortare än dem gjorde första gången. Jag började träna idag igen. Andningen var inte som den skulle men lite träning blev det i alla fall. 

Behandlingen fungerar faktiskt ibland, saker är ibland lite lättare nu och det känns underbart. Jag vet att jag verkligen fått en sjukdomsinsikt, och även det har hjälpt mig mycket. 

Det finns så mycket som jag hade velat berätta för er. Om tex min glädje av att vara kompis med Nathan igen. Och nej, ni får inte säga till mig att det är en dum idé för vi har pratat om vad som hände och båda har växt upp nu. Och nej, jag tror inte heller att vi kommer få det vi en gång hade och det vill jag inte heller. Den sortens vänskap är inte hälsosam. Så nu pratar vi bara ibland och har träffats två gånger sen bråken. 

Jag vill även berätta för er att min och Simons katt Mumin har växt upp och i stort sätt växt i sina öron. Han är så söt!

Sen så firade jag och Simon ett halvår tillsammans igår. Jag älskar honom som ingen annan!

Gud vad tråkigt att jag bara sitter och rabblar men det kändes som att jag behövde uppdatera lite för er. Jag skriver mer senare ikväll eller imorgon för nu måste jag ut och röka. 

Förresten så är det helt sjukt att jag redan är trött. Klockan är liksom bara tio i tio och jag sov ändå bra förra natten. Jag vet inte vad som händer med mig. Kanske börjar jag få in rutiner. 

Men men...

Over'n'Out

Jag bara förstör

Jag mår verkligen inte bra idag. Ena sidan av mig vill åka hem till Simon och umgås med hans familj ikväll men sen kommer min jävla insida och bara skriker att det inte är rätt. Jag vet inte vad det är, vill men tror inte att jag klarar av det. Jag kommer bryta ihop där, jag vet det. Och jag behöver inte fler sår på min kropp, orkar inte med smärtan mer. Vad ska jag göra? Egentligen vill jag bara säga till Simon att jag vill stanna i Landskrona och bara festa, men jag vågar inte. Han kommer bli sur på mig då, lämna mig och sen är jag förlorad. Åh, jävla känsla! 

Jag vill bara festa, släppa loss och bara glömma allt som har med övermäktiga känslor att göra. Vill träffa nytt folk, vara social bland okända, slippa tala artigt och inte behöva bete mig som jag egentligen ska. Hade detta varit i början på vårat förhållande så hade jag inte haft några problem med att säga nej. Men nu känner jag ju hans familj och borde vara trygg där. Nej, jag är inte trygg. 

Så, nu har jag pratat med Simon. Han ska ringa sin mamma nu. Jag är bara så rädd för att hon ska bli jätte sur på mig för att jag förstör deras familjemiddag men jag klarar verkligen inte av det. 

Simon förstod i alla fall. Han är för snäll mot mig. Jag förtjänar inte honom.

Over'n'Out

Tack Eliza

Vill tända ljus och bara mysa. Mitt psyke är inte nu vad det borde vara och jag känner att jag inte gjort det som borde göras. Lite dåligt samvete och även skam för mig själv. Jag tränade inte idag, orkade inte, mådde inte bra, varken psykiskt eller fysiskt, har inte dammsugat, inte skrivit. Fan, jag skulle ju behövt göra allt detta idag. Och nu, trots en kopp kaffe så håller jag på att somna här framför datorn. Men vill inte sova nu. Vill ligga och kramas med Pojkvän framför en skräckfilm vid namn Dark Water. Han sitter just nu och mobbar mig lite för att jag pratar förvirrande. Antar att detta beror på tröttheten. 

Jag vill tacka min förra lärare Eliza för det underbara stödet. Jag tänkte på hur mycket hon hjälpte mig när jag var fjorton år. Jag hade i stort sätt inte vågat ta itu med mina känslor innan dagen då hon ställde en, för mig, väldigt viktig fråga. "Hur mår du egentligen?" löd den och från den dagen har jag haft övermycket känslor och får nu lära mig att kontrollera dem igen. Jag är glad för att hon frågade mig det därför att om hon inte hade gjort det så hade jag kanske ännu idag gått och hållit inne allt. Även för att det var den första gången som jag verkligen kände mig sedd och att någon brydde sig om mig. Till och med idag hjälper denna starka kvinna mig enormt mycket och hon är en makalös förebild. 

Så om du läser detta Eliza så vill jag tacka dig för allt du gett mig. Hade gärna velat ta en kaffe med dig eller någonting och bara prata om det positiva som hänt i våra liv de senaste 4-5 åren. Tänk på saken är du snäll?

Och ni andra får ha en bra natt och sova så gott så hörs vi säkerligen imorgon. För nu ska jag krypa ner i min pojkväns famn och mysa mig till sömns. 

Over'n'Out

Pumpad

Jag vet inte riktigt vad som hände på träningen. Jag körde med ett fruktansvärt tempo, jätteintensivt, pulsen var skyhög hela tiden och mitt i allt så fick jag panikångest. Antagligen för att hjärtat slog så fort och för att jag var andfådd. Jag är inte riktigt van vid det och därför gav det mig en enorm panikångest. Samtidigt så hade jag endorfinkick vilket ledde till total förvirring och ännu mer ångest. Jag sprang fort ner i källaren och bytte om och sprang sen ut. Pratade med Markus, var bara tvungen att göra någonting och inte bara sitta och vänta på bussen.
Nu är allting bra igen, förutom att jag är utmattad i benen och luktar som en gris. Måste bara vänta på att Simon kommer hem så jag kan duscha med honom.

Jag funderar på att skriva lite på boken nu. Jag skrev i fredags när jag var hemma hos Simon. Då skrev jag, jag vet inte hur mycket, men allt kom från hjärtat. Jag tror att mitt hjärta vill tala nu också.

Jag vill också säga...
Becca, jag skänker en tanke av omsorg till dig <3

Jag stoppade min panik

Hade en sådan enorm panik på bussen hem från behandlingen. Det kom bara in mer och mer folk på bussen, jag började skaka, trodde att jag skulle svimma eller spy, något av det och därför skämma ut mig som fan. Jag kunde inte ringa pappa och prata med honom för då vet jag om att jag hade brutit ihop, så istället bytte jag till gladare musik i öronen och började använda en färdighet som man får lära sig på behandlingen som handlar om att man ska fokusera sig på någonting, observera det och beskriva det. Och det gjorde jag med min känsla och mina andetag. Vet ni vad? Det fungerade fan i mig. Det fungerade verkligen. Först när vi kommit halvvägs och paniken var som värst så ville jag bara hoppa av, vid Botulfsplatsen så var det lite lättare och på centralen så var det inte alls så farligt. Visst, ångesten är fortfarande kvar men jag känner mig inte svimfärdig i alla fall. Underbart!

Så nu blir det lite mat och sen drar jag ner på gymmet för att få ur mig det sista som vanligt. Det blir ett hårt muskelpass idag. Extremt intensivt med en hel del tyngd. Jag behöver det.

Extremt återfall

Förlåt mig för att det blivit några dagar utan nya inlägg. Lördagen var jag upptagen och söndagen mådde jag värdelöst.

I lördags så firade vi min pappas flickvän och sen när vi skulle gå hem på natten så skulle pappa följa mig och Simon en bit eftersom jag hade ångest. Jag hade pressat mig själv lite för mycket bland alla dessa människor. Pappa blev då biten i handen av en hund och så fort jag såg blodet så var jag tvungen att blöda själv. Och så kom det, en fruktansvärd smäll av ångest och självmordstankarna dök upp direkt. Jag berättar inte allt som hände på vägen hem till pappas lägenhet som vi skulle låna och när vi väl var där. Jag minns inte heller allting. Men Simon minns och säger att jag ska vara glad för att jag inte gör det. Tydligen var jag helt borta, inne i mig själv. Så nu måste vi tvätta möbler, mattor och en massa handdukar hos pappa men golven och väggarna är avtvättade och min älskling var så underbar som stannade med mig. Är så rädd för att detta här ska förstöra vår kärlek. Eller nej, inte vår kärlek för jag tror inte att han slutar älska mig bara för att jag är sjuk men däremot så kanske han inte står ut just för att han älskar mig och han bryr sig. Stackars älskling <3 Han skulle bara veta hur mycket jag beundrar honom för styrka och mod. 

Nu ska jag ta en Zolpidem och gå och lägga mig. Har ont i hela kroppen efter dagens träningspass och ska upp halv åtta imorgon för att åka till behandlingen. Men kanske ska man ta en godnatt-cigg först.

Over'n'Out

Sprudlande glädje

Denna gubbe ger mig sånt enormt glädjerus

Mad world

Sitter och äter godis och väntar på att tiden ska gå så jag kan åka till Simon. Han var tvungen att träna i alla fall. 

Jag tyckte att det var jätteroligt när jag skulle betala för mina tabletter på apoteket. Jag visste inte att mitt högkostnadskort skulle göra så jag inte behövde betala lika mycket. Så när jag kommer fram till kassan så säger personen "13 kronor" och jag bara står och stirrar. Sjukt jävla pinsamt! Men det var ju bra att det blev så billigt. Synd bara att man inte får ta dem med alkohol, så får skippa att ta dem de dagarna. 

Jag vill bli glad nu. Orkar inte må dåligt mer. Hjälp mig!

Synd!

Ikväll sover jag hos Simon. Det ska bli jättemysigt. Ska även mysa med vår lilla Mumin då. Har inte sätt honom på en månad eller något så han är säkert jättestor nu.

Idag har jag det inte riktigt lika svårt. Men med tanke på att jag fick fyra återfall igår så är det inte konstigt att jag fortfarande är helt skakig och att det hänger en stor skam över mig.

Jag ska snart ta mig ner till apoteket för att köpa min Stilnoct och sen ska jag och handla lite godis för jag använder denna fredagen som veckans synddag. Måste få unna mig någonting ibland. 

För första gången ska jag berätta för alla vad jag vägde förr och vad jag väger nu. Jag skäms fortfarande men jag kämpar på och vet att jag kommer nå 64 kg tillslut. I början av november vägde jag 115 kg, den andra januari när jag gav mig fan på att gå ner i vikt så vägde jag 110 kg och nu väger jag 101 kg. Jag är inte stolt över min vikt men jag är stolt över det jag har förlorat av den. Det är ändå 9 kg på en månad. Lätt värt en klapp på axeln. 

Nu ska jag göra mig i ordning och kila ner till stan. Hoppas att inte Simon tränar idag för om han inte gör det får jag träffa honom flera timmar tidigare. Jag saknar honom så mycket och behöver hans lycka.

Over'n'Out

Need Some Sleep

I need some sleep
It can't go on like this
I tried counting sheep
But there's one I always miss
Everyone says I'm getting down too low
Everyone says you just gotta let it go

Patetiska existens

Jag vet att jag låter patetisk och jag vet att man egentligen inte får säga en sådan här sak för det är näst intill en synd, men jag behöver verkligen någon som tycker synd om mig. Jag behöver en vän. Jag behöver någon som jag kan få prata av mig med, som bara sitter och lyssnar, kramar och försöker att förstå. Jag behöver gråta ut hos någon för jag orkar inte hålla inne på mina känslor mer. Jag kan inte gråta hos Simon eller föräldrarna, läkare eller kontaktpersoner för det är verkligen inte samma sak. Jag behöver en vän, men jag har ingen som jag kan prata med om detta. I stort sätt är alla friska, har sina problem och kan inte ens försöka sig att sätta sig in i min smärta. Jag vill att någon ska vara min vän och älska mig trots återfall och min kärlek till såren. Ge mig en vän, en kram, ett stöd!

För övrigt så gick det åt helvete på behandlingen idag. Kommer inte ihåg någonting av vad dem sa. Jag har bara ständig panik där. Bröt ihop, skadade mig, gick in igen efter lunchen och fortsatte att vara lika lost. J var sjuk och jag som verkligen hade behövt prata lite med honom, lite terapi. Men det blev ett samtal med läkaren som skrev ut Stilnoct till mig så jag kan få somna någon gång, så dem ska köpas imorgon innan gymmet, men ville bara ge mig något prozacliknande mot ångesten. Jag tackade nej då det tar en och en halv till två månader för dem att börja verka och då är det för sent. Då har jag redan missat flera veckor av behandlingen och kanske gett upp med. För jag vill verkligen inte vara där. Jo, jag vill, men inte Teo. Sjuka jävla Teo, han bara förstör. Försvinn från mig själ och låt mig bli frisk. 

Over'n'Out

Vart tog tiden vägen?

Shit, jag tappade bort tiden helt på gymmet. Istället för att träna i en och en halv timme så tränade jag i två och en halv. Men det var väl behövligt. Sjukt skönt att träna så mycket och nu ömmar kroppen. Synd bara att jag missade att Simon hoppade över sin träning så han kom hit, till min mamma, och satt och väntade på mig. Inte för attdet stör varken mig eller mamma men ändå. 

Är ledig från behandlingen imorgon och Simon är ledig från praktiken så vi ska låna pappas lägenhet igen. Ska bli jättemysigt. 

Nej, nu ska jag ta en efter maten cigg och sen hoppa in i duschen med min älskling. 

Over'n'Out

Jag vill inte mer

Jag vill inte få behandling mer. Det har bara gått två dagar och jag vill redan ge upp. Försov mig i morse men åkte dit så jag var där i två timmar istället för tre timmar och en kvart. Men allt där är så tufft. Det enda som känns bra där är att jag inte är ensam. Där finns folk som förstår, som vet utan att jag behöver förklara. Jag behöver inte skämmas över min sjukdom där för folk vet. Vi alla har samma problem men som visar sig på olika sätt. Det är tryggt. 

Jag har snart läst ut min bok med. Den som heter "För att överleva" och har även tipsat om den i gruppen. Visst, det har tagit lite tid att läsa den men läste bara den första dagen jag hade den och nu när jag pendlar. Men den är bra, och den får en att kanske kunna förklara så att folk kan förstå.

Nu vill jag att maten ska sjunka ner i magen snabbare så jag kan sticka och träna. Måste få ur mig allt mitt hat och all min frustration. Jag orkar inte må som jag gör just nu. Har sån fruktansvärd panik och bara hatar mig själv så mycket. Jag ska fan gå ner i vikt så jag är värd att bli älskad. Jag vill kunna älska mig själv men vet inte hur. Jag orkar inte stå på mina egna ben mer, orkar inte kämpa. Men jag är alldeles för tung för att bäras för man kan inte bära en själ om den inte är ens egen. 

Over'n'Out